insidan är utsidan

Jag lyssnar helst på musik ensam.
I vardagsrumssoffan sittandes, halvliggandes eller
helt liggandes. Sitter jag brukar jag titta ut genom
fönstret (om det är ljust ute), oftast ligger jag ändå.
Då har jag huvudet vänt mot soffans ryggdynor så att
inget distraherar mig och jag kan koncentrera mig på 
endast musiken. 

Här lyssnar jag. 
Jag avskyr att lyssna på musik med dålig ljudkvalitet, man missar så myket.
Som regnsmattrandet i Banana Pancakes och när Eirik viskar "vad söt"
i second to numb.
När jag lyssnar på musik gör jag inget annat än just lyssnar. Låter mig fyllas
av stämningen just den låten förmedlar och försöker urskilja orden och deras
betydelse. Jag försöker ändå inte för mycket. Jag vill helst inte förstöra känslan
eller bilden av en låt med att sönderanalysera lyriken.
Någon musikfantast är jag inte. Jag vet pinsamt lite om stora artister, legender och
andra namn som anses ingå i allmänbildningen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Till mitt försvar brukar jag tänka att vad är det för vits att lyssna på något som
inte tilltalar en speciellt. Vi har flera hundra skivor i vårt hushåll, själv äger jag
knappa 20 och lyssnar förtillfället på kanske 10. Inte svårt att gissa att jag är repeat
människan. Lyssnar en ny skiva på repeat så att jag känner igen låtarna, kan nynna med
vet vilket pianoklang och hum som kommer var och tills var enskild låt har fått betydelse,
själ och en alldeles egen plats. Sedan byter jag skiva för ett tag. När jag får lust återkommer
jag till den gamla och njuter av de bekanta tonerna.
Jag tycker musiken inte alltid behöver vara kunskap, diskussionsväckande eller revolutionerande.
Musiken är för mig en vän, familjebindande och knuten till både fula och fina minnen.

Jag lyssnar alltid på Jack Johnson.